{"id":4280,"date":"2026-06-25T15:17:44","date_gmt":"2026-06-25T15:17:44","guid":{"rendered":"https:\/\/veckotidningen.se\/?p=4280"},"modified":"2026-09-04T15:18:23","modified_gmt":"2026-09-04T15:18:23","slug":"supergirl-dranks-i-utdragna-actionscener","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/veckotidningen.se\/?p=4280","title":{"rendered":"Supergirl dr\u00e4nks i utdragna actionscener"},"content":{"rendered":"
Moderna superhj\u00e4lteproduktioner lider av en allvarlig identitetskris. I ett desperat f\u00f6rs\u00f6k att vara allt f\u00f6r alla slutar det ofta med att de inte passar n\u00e5gon. Det senaste exemplet \u00e4r Supergirl<\/em>, en produktion som bjuder p\u00e5 tonal schizofreni i ordets r\u00e4tta bem\u00e4rkelse.<\/strong><\/div>\n
Det mest frustrerande med att se Supergirl<\/em> \u00e4r att det i grunden finns ett genuint hantverk h\u00e4r. Manuset \u00e4r stundtals riktigt v\u00e4lskrivet, musiken tr\u00e4ffar r\u00e4tt och de komiska scenerna \u2013 i synnerhet dialogerna med de olika rymdvarelserna \u2013 bjuder p\u00e5 en mogen, smart humor. H\u00e4r talar produktionen till en vuxen publik, n\u00e5gonstans mellan 25 och 30 \u00e5r, som vill ha karakt\u00e4rsdrivet drama med glimten i \u00f6gat.<\/div>\n
Men s\u00e5 fort studion trycker p\u00e5 den stora CGI-knappen rasar allt samman.<\/div>\n
N\u00e4r filmen b\u00f6rjar \u00f6sa p\u00e5 med sina h\u00f6gljudda specialeffekter skiftar m\u00e5lgruppen p\u00e5 ett \u00f6gonblick. Pl\u00f6tsligt \u00e4r upplevelsen anpassad f\u00f6r en tio\u00e5ring. Det blir ett visuellt buller d\u00e4r man knappt ser vad som h\u00e4nder p\u00e5 sk\u00e4rmen. Resultatet blir en m\u00e4rklig paradox: scenerna \u00e4r alldeles f\u00f6r v\u00e5ldsamma f\u00f6r barnen, men samtidigt alldeles f\u00f6r barnsliga f\u00f6r den vuxna publiken. Ingen l\u00e4mnar salongen helt n\u00f6jd.<\/div>\n
Att slentrianm\u00e4ssigt dr\u00e4nka en i \u00f6vrigt v\u00e4lskriven film i datoranimeringar \u00e4r som att h\u00e4lla ketchup och chilimajon\u00e4s p\u00e5 en j\u00e4ttedyr ryggbiff. Man tar en r\u00e5vara av h\u00f6g kvalitet och d\u00f6ljer den goda smaken med ett \u00f6verfl\u00f6d av billiga tillbeh\u00f6r. Hollywood verkar ha drabbats av ett kollektivt minderv\u00e4rdeskomplex d\u00e4r de tror att publiken d\u00f6r av uttr\u00e5kning om det g\u00e5r mer \u00e4n tio minuter utan en explosion.<\/div>\n
Dagens filmskapare borde ta ett kliv tillbaka och l\u00e4ra sig av George Miller, geniet bakom The Road Warrior<\/em>. Hos Miller existerar inga effekter f\u00f6r effekternas egen skull. Varje krasch, varje stunt och varje explosion driver handlingen fram\u00e5t och har en taktil tyngd som k\u00e4nns i magen. I Supergirl<\/em> blir effekterna ist\u00e4llet ett d\u00f6tt brus som bara saktar ner tempot.<\/div>\n
Detta s\u00e4nker \u00e4ven sp\u00e4nningen. Vi har redan sett den h\u00e4r superskurken i hundra olika skepnader tidigare. Vi vet hur han pratar, hur han f\u00f6rs\u00f6ker vara elak och hur han misslyckas med att vara komisk och spydig. N\u00e4r ber\u00e4ttelsen dessutom f\u00f6rlitar sig p\u00e5 billiga cliffhangers, d\u00e4r tittaren redan p\u00e5 f\u00f6rhand vet att Supergirl kommer att r\u00e4ddas i sista sekunden genom n\u00e5got mirakul\u00f6st manus-mirakel, f\u00f6rsvinner alla insatser.<\/div>\n
Det \u00e4r synd p\u00e5 en produktion som har s\u00e5 mycket potential. Om Hollywood v\u00e5gade lita p\u00e5 sina egna manus och sina karakt\u00e4rer, ist\u00e4llet f\u00f6r att g\u00f6mma dem bakom digital r\u00f6k och speglar, skulle vi f\u00e5 betydligt b\u00e4ttre filmer. Men s\u00e5 l\u00e4nge de forts\u00e4tter att dr\u00e4nka ryggbiffen i chilimajon\u00e4s kommer vi vuxna biobes\u00f6kare att forts\u00e4tta g\u00e5 hem hungriga.<\/div>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Moderna superhj\u00e4lteproduktioner lider av en allvarlig identitetskris. I ett desperat f\u00f6rs\u00f6k att vara allt f\u00f6r alla slutar det ofta med att de inte passar n\u00e5gon. Det senaste exemplet \u00e4r Supergirl, en produktion som bjuder p\u00e5 tonal schizofreni i ordets r\u00e4tta bem\u00e4rkelse. Det mest frustrerande med att se Supergirl \u00e4r att det i grunden finns ett […]<\/p>\n","protected":false},"author":1,"featured_media":4282,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"inline_featured_image":false,"footnotes":""},"categories":[17],"tags":[],"class_list":["post-4280","post","type-post","status-publish","format-standard","has-post-thumbnail","category-film"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/veckotidningen.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/4280","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/veckotidningen.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/veckotidningen.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/veckotidningen.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/1"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/veckotidningen.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=4280"}],"version-history":[{"count":2,"href":"https:\/\/veckotidningen.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/4280\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":4283,"href":"https:\/\/veckotidningen.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/4280\/revisions\/4283"}],"wp:featuredmedia":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/veckotidningen.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/media\/4282"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/veckotidningen.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=4280"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/veckotidningen.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=4280"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/veckotidningen.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=4280"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}