Jag har väldigt svårt att förstå hur man kan blanda drama med dataspelsaktion. i 20 minuter så riktar sig filmen till 30 åringar sedan riktar den sig till tioåringar i 20 minuter. Det är också väldigt mycket humor som barnen inte förstår. Varifrån har Lex Luthor fått sin förmögenhet ? Den är väldigt ojämn. Det är väldigt mycket moralkakor. Om man har växt upp i dataspels-eran då kanske man har ett annat förhållningssätt till superhjälte-samhället, att det finns liksom ingen logik i framtiden.Stålmannen utspelar sig på 50-talet då tidningar hade stor makt.
2025 har dagstidningar och Daily Planet helt spelat ut sin roll. Supergirl gillar att supa och hon har en hund som heter Krypto som inte har fått någon uppfostran. Amerikas president är mest en statist, och låter superhjältarna orsaka skador på Metropolis för miljarder. Dessutom är Lex Luthors tidresor och svarta hål och monster så överdrivna att jag tar mig för pannan. Vi får äntligen förklaringen till varför ingen känner igen Clark Kent som Stålmannen. Det är hypnosglasögon som han bär. Något som stör mig oerhört det är att Superman räddar hellre en katt då monstret vält en skyskrapa istället för att förhindra att monstret välter skyskrapan. Filmen har inte tillstymelse till konsekvenser, och då blir det svårt med logiken. Det blir som tv serier på 60 talet , där varje avsnitt avslutades med en helt omöjlig cliffhanger . I nästa avsnitt så har man ändrat slutet så att det är möjligt med en fortsättning. Att blanda in andra superhjältar i superman är också väldigt märkligt.Att superman kostat 2 miljarder visar att alla ologiska uppfinningar kostar pengar. Mycket pengar. Var superhjältarna får pengar till sina farkoster är överkurs. De har fått farkosten på en annan planet i en annan dimension 😉