Moderna superhjälteproduktioner lider av en allvarlig identitetskris. I ett desperat försök att vara allt för alla slutar det ofta med att de inte passar någon. Det senaste exemplet är Supergirl, en produktion som bjuder på tonal schizofreni i ordets rätta bemärkelse.
Det mest frustrerande med att se Supergirl är att det i grunden finns ett genuint hantverk här. Manuset är stundtals riktigt välskrivet, musiken träffar rätt och de komiska scenerna – i synnerhet dialogerna med de olika rymdvarelserna – bjuder på en mogen, smart humor. Här talar produktionen till en vuxen publik, någonstans mellan 25 och 30 år, som vill ha karaktärsdrivet drama med glimten i ögat.
Men så fort studion trycker på den stora CGI-knappen rasar allt samman.
När filmen börjar ösa på med sina högljudda specialeffekter skiftar målgruppen på ett ögonblick. Plötsligt är upplevelsen anpassad för en tioåring. Det blir ett visuellt buller där man knappt ser vad som händer på skärmen. Resultatet blir en märklig paradox: scenerna är alldeles för våldsamma för barnen, men samtidigt alldeles för barnsliga för den vuxna publiken. Ingen lämnar salongen helt nöjd.
Att slentrianmässigt dränka en i övrigt välskriven film i datoranimeringar är som att hälla ketchup och chilimajonäs på en jättedyr ryggbiff. Man tar en råvara av hög kvalitet och döljer den goda smaken med ett överflöd av billiga tillbehör. Hollywood verkar ha drabbats av ett kollektivt mindervärdeskomplex där de tror att publiken dör av uttråkning om det går mer än tio minuter utan en explosion.
Dagens filmskapare borde ta ett kliv tillbaka och lära sig av George Miller, geniet bakom The Road Warrior. Hos Miller existerar inga effekter för effekternas egen skull. Varje krasch, varje stunt och varje explosion driver handlingen framåt och har en taktil tyngd som känns i magen. I Supergirl blir effekterna istället ett dött brus som bara saktar ner tempot.
Detta sänker även spänningen. Vi har redan sett den här superskurken i hundra olika skepnader tidigare. Vi vet hur han pratar, hur han försöker vara elak och hur han misslyckas med att vara komisk och spydig. När berättelsen dessutom förlitar sig på billiga cliffhangers, där tittaren redan på förhand vet att Supergirl kommer att räddas i sista sekunden genom något mirakulöst manus-mirakel, försvinner alla insatser.
Det är synd på en produktion som har så mycket potential. Om Hollywood vågade lita på sina egna manus och sina karaktärer, istället för att gömma dem bakom digital rök och speglar, skulle vi få betydligt bättre filmer. Men så länge de fortsätter att dränka ryggbiffen i chilimajonäs kommer vi vuxna biobesökare att fortsätta gå hem hungriga.