Malmö Operas nya Musikal innehåller bra musk, skickliga artister och ett angeläget ämne.
Vi möter familjen Goodman som lever ett normalt medelklassliv. Eller, nästan normalt, för mamman Diana har i många år kämpat med sin bipolära sjukdom som präglar deras tillvaro. Hennes man Dan försöker hålla ihop familjen och sköta vardagen så gott han kan.
Diana Goodman spelas på ett övertygande sett av Åsa Fång. Hon lyckas fånga Dianas smärta och förtvivlan. Även de övriga i familjen gör också ett starkt intryck. Musikalen visar under tidens gång att du kan inte medicinera bort livet. Då livet till stor del består av utmaningar och bedrövelser är det livsnödvändigt att kunna sörja, släppa det och gå vidare. Att försöka ändra det förflutna som inte längre finns, eller att älta något som skett leder bara till att du sliter ut hjärnan och bränner ditt serotonin som är mycket viktigt för att ditt kognitiva system skall fungera. I det finns nämligen, sömnen, strukturen och humöret.
Musikalen tar även upp den äkta maken Dans medberoendeskap. Vi får se att han har också svårt att hantera familjens stora tragedi. Han har dock lättare för sparka det under mattan och då Diana vill prata om det så anser Dan att en läkare passar bättre att diskutera detta problem med. Om Diana vill sörja så är hon deprimerad och får ta medicin. Hennes bipolära sk sjukdom är egentligen orsakad av att ingen vågar eller orkar lyssna på hennes sorg. Min egen personlig åsikt är att den som som har en psykisk sjukdom är egentligen den friskaste i familjen då den personen har störst känslololiv och mest empati.
Något som bara är till nackdel i vårt moderna samhälle.
Att Dan stannar kvar hos Diana är enbart av själviska orsaker. Han har dåligt samvete för att han inte vågar ta tag i familjens sorg och försöker kompensera detta genom att ”hjälpa” Diana. En frisk person skulle inte vilja bo ihop med den disfunktionella Dan.
