Är det en komedi så brukar publiken skratta . I kebab på skäret så skrattade publiken 2 gånger under hela föreställningen.
Orsaken kan vi hitta i två orsaker. Den första är att skådespelarna är inga komiker och för detta andra ,regin är för svag och svajig. Det är vid de allvarliga partierna som pjäsen fungerar som bäst. När det skall vara komedi blir det farligt nära amatörteater.
Parwin Hoseinia och Özz Nûjen jobbar på kungsskärets kebab och det kommer hela tiden in nya karaktärer i en strid ström på syltan. Ungefär som i en Bröderna Marx film.
Skillnaden mellan Bröderna Marx och en kebab på skäret är att bröderna Marx har en komisk talang . De 3 skådespelarna Arina Katchinskaia, Caroline Rauf och Christoffer Rigeblad som har 7 roller var, har inte den komiska begåvning som krävs för att det ska bli roligt. Det verkar vid flera tillfällen som regin är helt frånvarande och skådisarna improviserar fram episoder som ingen skrattar åt.
Idén och skådespelarna är det inget fel på, men skådespelarna får inget material att jobba med. Själva kärnan i pjäsen dvs konflikten i bostadsrätts-föreningen är för tunn för att bära upp en hel pjäs. Utrymmet fylls upp med helt irrelevanta karaktärer som inte har någon bäring.
Ibland får man som recensent mycket svårt att varudeklarera en produkt då den befinner sig långt ifrån det man ser på privat. Kebab på skäret ligger i samma division som tv:s alla dokusåpor.
En sorts alldaglig diskbänksrealism utan dess mörka partier. Rederiet är ett utmärkt bevis på underhållning som jag aldrig begripit mig på. Kebab på skäret spelar i samma anda. Det hade behövts mer struktur och spänst i manuset och en stramare regi. Nu sliter skådespelarna för kung och fosterland, trots det skrattar ingen i salongen. Det är som att sätta upp en opera och anlita skådespelare som inte kan sjunga.
