Det är svårt att förstå hur en film med Sandra Bullock, Nicole Kidman, Dianne Wiest och Susanne Bier bakom kameran kan kännas så här märkligt… ointressant. Practical Magic 2 borde ha alla förutsättningar för att bli en charmig och magisk återkomst. I stället blir det en film som mest står och stampar.
Det stora problemet är manuset. Här finns stora hål, märkliga beslut och framför allt en nästan obegriplig mängd prat. Man ligger i sängen och pratar. Man är på sjukhuset och pratar. Man står i hallen och pratar. Man sitter vid köksbordet och pratar. Och sedan pratar man lite till.
Det är som om filmen hela tiden försöker förklara för oss vad vi redan borde kunna förstå genom berättelsen och skådespelarnas agerande. Tempot blir därefter. Det händer för lite, och när det väl händer något känns det ofta som att filmen måste stanna upp för att prata om det.
Ett annat problem är den bristande logiken i detaljerna. Ta Londonresan. Man ska vara borta ungefär en vecka och bo på hotell, men släpar ändå med sig två enorma resväskor. När man sedan ska besöka en annan trollkarl, som bor fem trappor upp utan hiss, ska dessa jättelika väskor naturligtvis följa med – trots att hotellrummet fortfarande finns kvar. Det är en liten detalj, men den säger en hel del om hur lite omsorg som verkar ha lagts på att få berättelsen att hänga ihop.Det är också svårt att förstå regin. Susanne Bier är en av Skandinaviens mest etablerade regissörer, känd för filmer med betydligt tyngre och mer komplexa känslor.
Här borde hon ha kunnat ge materialet både nerv och personlighet. I stället känns regin ofta märkligt anonym. Filmen saknar den där känslan av att någon verkligen håller i berättelsen och vet exakt vilken ton den vill ha.
Det märkligaste är kanske att Practical Magic 2 aldrig riktigt känns som en film som tror på sin egen magi.
Visst finns det charm här. Sandra Bullock och Nicole Kidman har fortfarande en kemi som är svår att helt förstöra, och för den som älskade originalet finns förstås en hel del nostalgi att hämta. Men nostalgi räcker inte för att bära en hel film.
Practical Magic 2 blir därför framför allt en besvikelse. Inte för att den saknar potential, utan för att potentialen är så uppenbar. Här finns stjärnorna, här finns den magiska världen och här finns möjligheten att göra något både roligt, varmt och fantasifullt.
I stället får vi en film där alldeles för mycket tid går åt till att människor sitter, står eller ligger och pratar.
Magin har helt enkelt fastnat någonstans på vägen.
När man tror filmen är slut, fortsätter den i 20 minuter till, för att riktigt pressa ner betyget från en 3 till en två .
