Med actionthrillern How to Rob a Bank försöker regissören David Leitch uppdatera den klassiska rånarfilmen för en digital generation. Ambitionen är att kombinera högoktanig underhållning med en samtida kommentar om ekonomisk ojämlikhet och sociala medier. Resultatet är dock en påfallande omogen och dramaturgiskt svag produktion, där manusets logiska brister snabbt överskuggar filmens samhällskritiska anspråk.
Den kommersiella paradoxen
Redan i filmens finansiering uppstår en tydlig intressekonflikt. Produktionen ligger under MGM, som i sin tur ägs av Amazon – ett av världens mest kapitalstarka teknikföretag. Att en global koncern paketerar systemkritik och ett budskap om att ”ta saken i egna händer” i ett kommersiellt actionformat framstår mest som en cynisk affärsmodell. Den politiska udden blir aldrig mer än en estetisk kuliss för att attrahera en yngre publik.
Dessutom saknar filmens finansiella proportioner förankring i verkligheten. Den ”historiska jättestöt” på fem miljarder som utmålas som ett hot mot hela det ekonomiska systemet bleknar vid en jämförelse med faktiska offentliga utgifter. Sätter man beloppet i relation till svensk kommunalekonomi motsvarar summan inte ens ett års statligt utjämningsbidrag till en enskild stad som Malmö. Filmens förenklade bild av att ett enskilt rån kan skaka om ett helt system framstår därmed som direkt naiv i ljuset av de belopp som faktiskt omsätts, eller går förlorade, i den reala ekonomin.
Dramaturgiska genvägar och anakronismer
Även om man bortser från de politiska undertonerna faller filmen på sin bristande trovärdighet och ett anmärkningsvärt slappt manusarbete:
-
- En föråldrad bild av bankväsendet: Filmen skildrar bankrån med en estetik hämtad från 1970-talet, komplett med fysiska sedelbuntar bakom glasrutor. I en modern, i stort sett kontantlös ekonomi år 2026 framstår hela premissen som djupt anakronistisk.
- Bristande logik i utredningsarbetet: Huvudpersonerna livesänder sina rån och delar sina strategier öppet på nätet. Att polismyndigheten i filmen framställs som helt handfallen inför gärningsmän som spelar med helt öppna kort – och därtill dröjer orimligt länge med att kalla in specialstyrkor – undergräver all form av spänning.
- Konstruerade vändningar: När berättelsen väl behöver föras framåt förlitar sig manuset på utslitna filmklichéer. Att en mångårig brottsutredning plötsligt löses på några minuter genom ett slumpmässigt upphittat föremål och ett dysfunktionellt utredningsteam känns både konstruerat och lat.
Sammanfattning
How to Rob a Bank vill gärna uppfattas som en skarp och modern kommentar till vår samtid, men faller på sin egen ytlighet. Genom att erbjuda förenklade lösningar på komplexa samhällsproblem och samtidigt ignorera grundläggande logik, blir filmen en frustrerande upplevelse som inte tar sin publik på allvar.
Betyg: 1 av 5
Med actionthrillern How to Rob a Bank försöker regissören David Leitch uppdatera den klassiska rånarfilmen för en digital generation. Ambitionen är att kombinera högoktanig underhållning med en samtida kommentar om ekonomisk ojämlikhet och sociala medier. Resultatet är dock en påfallande omogen och dramaturgiskt svag produktion, där manusets logiska brister snabbt överskuggar filmens samhällskritiska anspråk.
Den kommersiella paradoxen
Redan i filmens finansiering uppstår en tydlig intressekonflikt. Produktionen ligger under MGM, som i sin tur ägs av Amazon – ett av världens mest kapitalstarka teknikföretag. Att en global koncern paketerar systemkritik och ett budskap om att ”ta saken i egna händer” i ett kommersiellt actionformat framstår mest som en cynisk affärsmodell. Den politiska udden blir aldrig mer än en estetisk kuliss för att attrahera en yngre publik.
Dessutom saknar filmens finansiella proportioner förankring i verkligheten. Den ”historiska jättestöt” på fem miljarder som utmålas som ett hot mot hela det ekonomiska systemet bleknar vid en jämförelse med faktiska offentliga utgifter. Sätter man beloppet i relation till svensk kommunalekonomi motsvarar summan inte ens ett års statligt utjämningsbidrag till en enskild stad som Malmö. Filmens förenklade bild av att ett enskilt rån kan skaka om ett helt system framstår därmed som direkt naiv i ljuset av de belopp som faktiskt omsätts, eller går förlorade, i den reala ekonomin.
Dramaturgiska genvägar och anakronismer
Även om man bortser från de politiska undertonerna faller filmen på sin bristande trovärdighet och ett anmärkningsvärt slappt manusarbete:
-
- En föråldrad bild av bankväsendet: Filmen skildrar bankrån med en estetik hämtad från 1970-talet, komplett med fysiska sedelbuntar bakom glasrutor. I en modern, i stort sett kontantlös ekonomi år 2026 framstår hela premissen som djupt anakronistisk.
- Bristande logik i utredningsarbetet: Huvudpersonerna livesänder sina rån och delar sina strategier öppet på nätet. Att polismyndigheten i filmen framställs som helt handfallen inför gärningsmän som spelar med helt öppna kort – och därtill dröjer orimligt länge med att kalla in specialstyrkor – undergräver all form av spänning.
- Konstruerade vändningar: När berättelsen väl behöver föras framåt förlitar sig manuset på utslitna filmklichéer. Att en mångårig brottsutredning plötsligt löses på några minuter genom ett slumpmässigt upphittat föremål och ett dysfunktionellt utredningsteam känns både konstruerat och lat.
Sammanfattning
How to Rob a Bank vill gärna uppfattas som en skarp och modern kommentar till vår samtid, men faller på sin egen ytlighet. Genom att erbjuda förenklade lösningar på komplexa samhällsproblem och samtidigt ignorera grundläggande logik, blir filmen en frustrerande upplevelse som inte tar sin publik på allvar.